Återigen en jobbig söndag. Trött, och John har åkt. När jag tar studenten ska jag flytta till honom och aldrig mer åka därifrån! Jag hatar att säga hejdå, man vänjer sig aldrig. Igår var det tjejmiddag hos frida: det var vitt vin och wook som stog på menyn, underbart! Senare åkte jag och John hem. Och gissa: då fick jag köra bil. I EN TIMME: min lyckodag, det var så kul. Han tyckte kanske inte att det var lika roligt, men äsch då!

Nu sitter jag och gör som alla andra söndagar: kollar på Ensam Mamma Söker, underbart. När ena tjejen skulle välja bort en kille påminde det mig om när jag och john för länge sen gjorde slut (historia vid det här laget). När hjärtat och hjärnan säger två helt olika saker, och man blir som kluven. Hon sa att det jobbigaste var att se honom gå när dem sagt hejdå. Och då fick jag plötsligt tillbaka känslan när John gick ut och stängde dörren. Jag minns att tårarna sprutade och att jag genast sprang till fönster, för att se honom en sista gång. Som tur var så var det ju inte det. Hjärnan släppte allt och lär våra hjärtan avgöra, och tur var väl där. För jag vet att jag aldrig skulle kunna leva utan honom vid min sida.

Nu ska jag sätta mig och kolla på Sanningens Ögonblick, och sedan blir det sängen.
Puss och godnatt.