Stopp ett tag.  Vart har jag nu hamnat? - Jo, mitt i ett myller av tonårsskvaller och vidrigt utförliga analyser av katastrofdåliga dokumentärserier. Och vem är jag? - Jo, mitt namn är John Svärd, bekant för många läsare kan jag tänka mig. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är en av sveriges absolut minst aktiva bloggläsare. Jag har aldrig riktigt förstått nöjet. Jag kanske är fastklämd mellan två IT-generationer? Vad vet jag? Så vad tusan gör jag här? - Jo, jag känner att det är dags för mig att göra ett litet avtryck i den här bloggen. Cecilia Nordströms och min relation har varit en berg- och dalbana utan dess like i 18 månader nu, och jag vet att vi har lärt av varandra och även format varandra till viss del. Vad som än händer framöver kommer den här tjejen alltid ha en del av mitt hjärta.
 

Stopp ett tag allihopa! Ni ser ut att behöva en paus. Allt går ju så sjukt fort idag. Har man ens tid att fundera över vad det är man har? Eller finns bara tid att tänka på det man vill ha? Varför nöjer man sig aldrig då? Och är det människan som är skapad så eller är det hetssamhällets fel? Kan man bli nöjd över det man har även om man skulle försöka? Det skulle kunna vara en förklaring till varför de som har allt också är mest olyckliga. Det är kanske inte lyckan som är livet, utan vägen dit. Hur som helst är det viktigt att man värnar om det man har, och det enda viktiga man har, i slutändan, är vännerna och familjen, oavsett hur långt man kommit på vägen. Detta är den enda riktiga insikten jag kommit till under mina futtiga 22 år. Rörigt? Läs det igen då! För att inte låta alltför mycket som en avdankad och sömndrucken poet lägger jag nu bloggskorna på hyllan och säger god natt.   

Cecilia, du har ett hjärta av guld. Låt bara de rätta komma in.