hur kunde du? hur tänkte du? vad var det sista du tänkte?

jag kan inte förstå. du är bort. borta som vinden. du finns inte längre här. många har blivit besvikna över vissa val du gjort, men detta? jag förstår inte? det kommer nog ingen någonsin göra. hur ska vi kunna acceptera att du är borta? det är så många fler än du själv. men det har du förmodligen insett när du sitter där uppe och kollar ner. många är besvikna, men alla vill att du ska ha det bra. att bara hoppa av livets karusell. så fort. så oväntat.
minns när jag var hos dig sist. du kände igen mig så väl. och jag var så blyg, lika blyg som alltid. när jag gick hemifrån dig minns jag att jag tänkte hur du kunde dra ner dig själv såhär i skiten? man måste vara stark. så som alla måste vara nu när du har lämnat oss.
jag träffade dig samma dag som du valde att hoppa av livets karusell. jag minns din blick, din kärleksmössa och ditt leende. om jag ändå hade vetat att detta skulle ske timmarna senare. men hur skulle jag veta. jag sitter och kollar på gamla bilder på dig och kan knappt tro att det är sant. känns som igår vi var på bandymatcher, sen jag tittade på eran inspelade film och sen in busrökte i kojan.
nu är det slut.

jag önskar dig det bästa. att din nya plats får dig att känna dig hel.
vi tänker på dig, rip ♥