Jag tänkte skriva lite om mitt och Johns förhållande...

Vi träffades på en busshållsplats i mars 2008. Jag föll pladask för för denna snygga kille som som satt i en D&G tröja och skrattade. Jag kan fortfarande minnas hur jag stog där i min gröna jacka och höga klackskor och fnissade. På den tiden var han ett riktigt charmtroll, och jag kunde inte göra annat än att avguda honom. En vecka efter bestämde vi oss för att träffas på järntorget, och så fort jag såg honom så kände jag att det var något speciellt. Trots att jag bara var 15 år då och han 21 så kunde jag inte sluta tycka att han var helt underbar. Men han sa att åldersskillnaden var aldleles för stor. Jag var ju yngre än han lillasyster, och han var äldre än min storebror. Men jag kunde inte inte annat än att tänka på honom. Dag ut och dag in.

En vecka efter det var jag inne på toaletten och sminkade mig. Och jag hör ett JÄTTESKRIK. Det var Jessica som skrek:
-Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant! CC KOM!

Så jag sprang ut från toaletten och trodde att det hade hänt nått allvarligt. När hon skriker att John har skrivit ett sms till mig:

"Hej sötnos :) Hoppas allt är bra med dig.
Är du laddad inför helgen?^^
Puss"

Helgen efter det gick vi alltså på Millencolin konserten tillsammans. Och när jag skulle möta upp honom utanför baren var jag tvungen att stanna till. Jag var jäääättenervös. Och då måste jag tillägga att jag aldrig blir nerväs när det gäller killar. Men tillslut tog jag mig i kragen och gick dit. Och jag minns att jag fick en bamsekram och en liten viskning i mitt öra "gud vad fin du är!"

Den dagen blev Johns bästa kompis Joakim och min bästa kompis Jessica ett par. Och dem är fortfarande tillsammans. Jag och John fortsatte och träffas på helgerna. Jag tänkte att det aldrig skulle bli något seriöst med tanke på att jag var 15 år och en riktig killtjusare, och jag festade minst 2 gånger i veckan. Jag hade inte ens gått ur nian. John å andra sidan jobbade på volvo och bodde ensam. Så det fanns inte ens i mitt huvud. Men skolavslutningen närmade sig och jag var tokkär.

En kväll ringde Johns kompis mig, han berättade att jag måsta jobba för att få John. Att jag måste kämpa för det jag vill ha, och att jag skulle ringa John på en gång. Och det gjorde jag. Vi började träffas mer och mer. Och jag visste att han var den rätta på ganska kort tid. Så en dag bestämde vi oss för att ta klivet. Och det kommer jag aldrig ångra. För jag älskar honom.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag tänker på hur långt bort han bor, hur långt i livet han har kommit eller hur många år det skiljer. För han är min pojkvän. Och det hoppas jag att han kommer vara länge till ♥